Jag har ett motto som jag brukar följa: ”Det är inte i medvind utan i motvind som en drake stiger.”
För mig har mottot åtminstone delvis sin bakgrund i min familj. Hemma hos mina föräldrar hade det alltid varit naturligt att prata politik. De var inte politiskt aktiva, men hade en annan nog så viktig erfarenhet som kom att prägla mig ideologiskt. Min mamma Eila var ursprungligen från Finland och hade med sin familj levt i ”storebrors skugga” som det hette. Storebror var förstås Sovjetunionen och både hon och min pappa Allan fick uppleva krigets fasor. Min pappa som svenskfrivillig i finska vinterkriget. Genom en lycklig tillfällighet korsades deras vägar i Åbo, under en av pappas permissioner och det sa ”klick”. Vid krigsslutet följde mamma med pappa till Sverige, de gifte sig och bildade familj.
Pappa drevs alltid av ett starkt motstånd mot kommunismen och allt som rörde socialistiska kollektivlösningar. Som byggnadssnickare hade han kollektivanslutits till SAP och det tog honom över ett år att stämpla ut sig ur ”kollektivoket” med följden att han blev mobbad på sin byggarbetsplats. Han tog då beslutet att bli egen företagare och byggde upp sin nya verksamhet genom att köpa in rivningshusobjekt och bygga nytt. Draken hade stigit i motvinden.
Mot den bakgrunden har det för mig varit livsviktigt att fritt få välja, att fritt få lita på min och andras förmåga att göra sina egna livsval. Den förvissningen har gått som en vägvisare genom mitt liv och möjliggjort min egen utveckling. Dagen efter succévalet 1985 då mitt politiska föredöme Bengt Westerberg ledde oss till valseger, gick jag in i Stadshuset i Västerås tillsammans med en arbetskollega. Vi var på väg till ett sammanträde och av en händelse mötte vi det folkpartistiska kommunalrådet Birgitta Nilsson i trappan. Vi passade på att gratulera och berättade att vi röstat på Folkpartiet. Mer än så var inte var det inte tänkt, men Birgitta replikerade blixtsnabbt:
”Är ni medlemmar?”
”Nej”, svarade vi sanningsenligt.
”Då tycker jag att ni ska ansluta er till Folkpartiet.”
Inspirerade av Birgittas direkta uppmaning gick jag och Christina Jansson med i partiet. En kort tid därefter kom det första uppdraget för mig som nämndeman. Sen följde ett omfattande och målmedvetet jämställdhetsarbete i partiets regi. Tack vare det slumpmässiga mötet med Birgitta hamnade jag i en ideologisk miljö där jag alltid känt mig hemma. Och tack vare präglingen från mina föräldrar gav jag mig inte så lätt när jag stötte på motstånd. Känslan är att jag nu är en möjliggörare för ett bättre samhälle och att varje dag är en vindpust som kan få draken att stiga.
Anita Lilja-Stenholm, Ängelsberg, Sverige
