Vi kallade honom alltid ”Majjen”, men han heter egentligen Nils Eriksson och han var min lärare under mellanstadietiden i mitten av 70-talet när jag gick på Ekebäcksskolan i Västra Frölunda. ”Majjen” var 27 år och skulle ha sin första egna riktiga klass. Med sin röda skepparkrans och sin stockholmsdialekt hälsade han oss välkomna och gav oss som läxa att ta med oss varsitt gem till dagen därpå.
Vi elever gick naturligtvis undrande och fnissande därifrån, men alla hade varsitt gem med sig. Dagen därpå förklarade han vad vi skulle göra med dem: ”Sätt nu era gem på kragkanten och kom alltid ihåg att G E M står för GEMENSKAP”, sa han och på den vägen blev det. Nils fick ta hand om många av de så kallade problembarnen, de som i dag hade kallats för DAMP-barn eller de som hade sociala problem. Elever som skulle gå i ”Obs-klasser”, men inte klarade av det fick komma till vår klass, för Nils kunde handskas med de här barnen. På så vis fick vi fick många ganska bråkiga och stökiga elever under dessa tre år.
På den tiden förstod jag kanske inte alltid varför vi andra fick stå i bakgrunden ibland, men idag förstår jag bättre. Man kunde ju ha tänkt sig att Nils haft långt hår och varit lite flummig, det var ganska vanligt på den tiden, men tvärtom tyckte vi att han var lite gubbig. Så här efteråt ser jag att även det var en styrka hos honom. Han gick sin egen väg och lärde oss att ta ansvar för det vi gjorde och påverkade i alla fall mig, precis så mycket som man bör göra. För det är ju just i den åldern man börjar förstå att det finns en värld utanför oavsett vad man har för förutsättningar, man skapar sig egna värderingar och de här åren har varit livsviktiga för mig som människa.
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om mina mellanstadieår. Det var fulla av glädje och livslust som blivit minnen för livet. Jag och två av mina klasskompisar, som för övrigt blev två av mina bästa vänner och är så ännu, brukade hälsa på Nils och hans familj en gång om året. Nu var det tyvärr några år sen sist. Jag har ofta önskat för mig själv att min dotter skulle kunna få just en sådan lärare som Nils.
Ulrika, 37 år, kursadm/sekreterare, Västra Frölunda