Från början var jag lite rädd för den alpine tränaren Göte Källström. Jag och säkert flera av de andra barnen tyckte nog att han var en främling och undrade vad han, norrlänningen, gjorde i Småland. Vi ville ju helst leka på träningen, men han var barsk och allvarlig av sig. Åtminstone upplevde vi det så, eftersom han lät så när han pratade på sin dialekt. Men med tiden förstod jag att Göte hade sina fördelar som tränare. Framför allt var han verkligen en ärlig människa som sa vad han tyckte och tänkte. Han var inte ett dugg finkänslig som andra tränare kunde vara.
Jag minns till exempel en gång bland många när vi tränade storslalom och en annan tränare bara sa snälla saker till mig. ”Det var bra”, ”Vad duktig du är” och så vidare. Göte däremot började genast prata om vad jag behövde göra för att förbättra mig. ”In med höften mer i vänstersvängen, så du kommer närmare käppen…” Det är klart att det kunde vara jobbigt att höra all kritik och ibland valde jag att prata med andra tränare. Men det var genom Göte jag kunde utvecklas. För när andra tränare kunde vara för snälla så sa Göte vad jag behövde göra.
Förutom det var han också lite som en morfar. När vi var ute på läger lärde han oss att äta rätt och ta hand om oss själva. Han såg också till att vi hade ordentlig utrustning. Alpin sport är ju en rätt så dyr historia, men eftersom Göte själv sålde skidor såg han alltid till att sälja jättebilligt till oss. Han ville absolut att vi som brann för skidåkningen skulle fortsätta. För mig personligen har han betytt oerhört mycket. Han var min tränare ända tills jag slutade som 16-åring. Idag är jag själv tränare och försöker ta efter hans sätt att vara så mycket som möjligt.
Victoria Bergh, Växjö, Sverige
